... när man har lagt sig på kvällen.
I går kväll (natt) när jag hade lagt mig, så började det. Trots att man var trött och lite sliten efter jobbet så satte skallen igång med en massa tankar som var svåra att hejda.
Varför blir det så?
Plötsligt var jag tillbaka till 1983. Den sommaren hade jag iallafall mitt första sommarjobb. Tja, om man nu kan kalla det så, jag jobbade en vecka!
Men men, det hela gick ut på att jag skulle ta hand om tre systrar om bodde i Östervallskog över sommaren med sina föräldrar. Båda föräldrarna arbetade i Töcksfors på dagarna så det blev min lott att se efter dessa liven, minstingen 8 år och den äldsta var nog jämnårig med mig (jag var vid tillfället 14), så henne såg jag tack och lov inte så mycket till. En mindre där.
Ja dessa kidsen var egentligen i grund och botten snälla, med det är även en ko.
Den jag kommer ihåg av syskonen är förstås den lilla tjejen, det var ett oavbrutet tjat från morgon till kväll, om allt och inget.
Men det som jag först tröttnade på att höra var " hemma i Motala har vi en jätte stor swimingpoooool". Tänk själv att höra sådant varje kvart, det kändes som varje kvart iallafall.
Till slut så förstod jag att enda sättet att få tyst på "odågan" var att försöka vara värre.
Så jag fick ta till det enda jag hade, "hemma har vi en jätte stor fotbollsplaaaaan". Det är faktiskt sant, jag är uppväxt intill en fotbollsplan!
Jag kan lova att det var en tjej som blev stor i ögonen, " oj, har ni en fotbollsplan??". Sen hörde jag aldrig mer talas om polen. Puh!!
Trots den fantastiska polen i Motala så älskade lilltjejen att bada badkar. För det var något som de inte hade i Motala (otroligt). Så ska sanningen fram så utnyttjade jag självklart detta. När det blev för mycket tjat och mas så tappade jag upp vatten i karet och satte tjejen i badet. sen var det frid och fröjd en bra stund :D
En av dagarna var barnen ute och lekte, allt funkade jätte bra. Inget tjat, inget bråk, bara snälla kids. Det är sådana dagar en fjortonåring vill ha när man passar barn.
Men tro på fan, själv klart så måste alla barn klättra i träd (vem har inte gjort det, höll nog fortfarande på själv då, fast lite mer i smyg kanske), men inte om man är höjdrädd över en halv meter.
Plötsligt skriker den lilla som om kniven satt i ryggen på henne, jag går för att se vad som har hänt. Jovisst, där sitter hon som en trast (??) uppflugen i lönn.
"Hjälp, hjälp, jag kommer inte ner!" Jag står under trädet, hon sitter ungefär i höjd med mitt huvud.
"Hoppa så tar jag mot dig." Sa jag och sträckte upp armarna mot henne.
"NEEEEJ, jag vågar inte." Men vad i h*l***e, fega betongbarn tänkte jag, eller nåt likanande.
Sen kommer några rader som jag inte är säker på om jag sa eller om det är ett senare önske tänkande...
"Vill du att jag ska fälla trädet när du sitter där uppe för att få ner dig???"
"Du kan sitta kvar tills du faller ner med löven till hösten." Jag tror att det är ett senare önsketänkande, inte var jag så styv i korken inte.
Men efter mycket lirkande och mutande (troligtvis att hon skulle få bada badkar) så fick jag ner henne. Jag kan lova att hon satt i trädet en bra stund.
Tja, ungefär så var det hela veckan, men vi hade det faktiskt ganska så bra ändå. Ingen blev allvarligt skadad eller så.
Sista arbetsdagen så blev ungarna ombedda att städa huset under dagen, det skulle var skinade rent när föräldrana kom hem på eftermiddagen, BASTA!
Ni skulle sett, det var tre systrar som dammade fejade, diskade och stod i hela dagen.
Så mycket som dom städade den dagen hade jag inte gjort på mina fjorton år. Det imponerade på mig!
Det var en liten del av sommare 1983 i Östervallskog, och mitt första jobb.
Vad har ni för erfarenheter av sommarjobb?
Auf wiedersehen
//Mona
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar